Bakom mitt falska leende gömmer sig smärta, sorg och en önskan om att det någonsin kommer bli bra. För varje dag som går käns det som om jag dras längre och längre bort från mina drömmar, längre och längre in i det mörka. Det mörka där inget käns bra....  Det hopp jag haft hela livet börjar försvinna mer och mer och jag vet inte om jag orkar mera. För nu förstår jag att det aldrig kommer bli bra, mitt leende kan inte längre dölja hur dåligt jag igentligen mår...
Jag vet att det finns jättemånga som jag kan vända mig till och prata, tack så mycket. Det betyder verkligen jätte mycket för mig. Men jag känner att jag inte kan berätta.... Liksom vad ska alla tro? Allt har varit likadant under hela min barndom så varför berätta och öppna sig nu? Kanske det även blivit värre nu sista året, eller så kanske det bara beror på att man blivit äldre och förstår hur situationen verkligen ligger till. Förstå att det som funnits i ens tankar och liv hela ens uppväxt inte är vanligt, utan är ett stort problem som bara värker mer och mer i hjärtat.
Hur nära kompisar jag än har skulle jag aldrig kunna berätta det här, det är alldeles för personligt. Och tänk om det skulle sprida sig? Vill inte ens tänka tanken... ville inte att någon ska få veta detta om mig. Kanske låter larvigt men den enda jag pratat med om hur jag verkligen verkligen känner är min nalle. På kvällarna när jag var liten brukade jag ligga i mörkret och prata med honom, och hoppas på att han kunde uppfylla mina önskningar. Önskningar i form av tysta tysta viskningar så att ingen skulle höra. Önskningar att allt en än dag skulle bli bra.

Jag vet att jag många gånger kansk inte är den bästa. Man ska inte gömma sig från dom problem och saker man gjort men många gånger beror allt det på detta. Det är inte rätt att ens irritationer ska gå ut över någon annan, men ibland kan det vara svårt att styra. Även som jag är som person har nog styrts väldigt mycket över detta, men jag försöker verkligen att inte falla tillbaka i det blyga och tysta. Vilket är väldigt lätt när man inte innerst inne mår så bra.  Men jag kämpar, och hoppas att alla kan ge mig en chans... Även om jag innerst inne vet att det här aldrig kommer ta slut eller bli riktigt bra finns det ändå en lite röst inom mig som säger att jag ska fortsätta att hoppas. Och det måste jag, jag kommer aldrig vilja släppa det lilla hopp jag har kvar inom mig


Jag älskar ju dig så otroligt mycket.... ♥